Mitt första blogginlägg
Alltså! Vad häftigt med det allra första inlägget i den allra första bloggen.
Vad vill jag med mig blogg då? Jag är en helt vanlig tjej? kvinna? på 40 år. Gift med ungdomskärleken som jag träffade för 22 år sedan, har 2 barn. 11 och 16 år.. Och jag vet inte vem jag är! Kanske kan jag komma på det genom att skriva om mitt liv och mina funderingar.
Alltså.. jag borde vara världens lyckligaste människa, och de flesta känner mig nog som en lycklig, rolig, verbal, omtänksam människa, men.. ja varför kommer det ett men där?
Jag har ett bra jobb, 2 underbara ungar, fin villa, många vänner, lagom med pengar.. märker ni att jag inte skriver något bra om min man.. kan det vara det som gör att jag känner ett.. men?
Jag är så arg på min man, och jag vet inte varför. Jag drar mig längre och längre bort från honom och ALLT han gör hittar jag fel på. Jag är säkert inte alls rolig att leva med nu och det är jag som är arg. Jag vill att han ska förstå vad det är med mig.. fast jag inte förstår det själv. Känner någon igen sig?
Jag vill att han ska dyrka marken jag går på och självklart gör han inte det när jag varje dag stukar honom med min irritation. Jag vill att han ska visa att han älskar mig samtidigt som han inte får ta i mig.
Hur löser man det?
Avslutar detta första inlägg med dagens låt.
Ha en underbar dag alla ni där ute.
Vad vill jag med mig blogg då? Jag är en helt vanlig tjej? kvinna? på 40 år. Gift med ungdomskärleken som jag träffade för 22 år sedan, har 2 barn. 11 och 16 år.. Och jag vet inte vem jag är! Kanske kan jag komma på det genom att skriva om mitt liv och mina funderingar.
Alltså.. jag borde vara världens lyckligaste människa, och de flesta känner mig nog som en lycklig, rolig, verbal, omtänksam människa, men.. ja varför kommer det ett men där?
Jag har ett bra jobb, 2 underbara ungar, fin villa, många vänner, lagom med pengar.. märker ni att jag inte skriver något bra om min man.. kan det vara det som gör att jag känner ett.. men?
Jag är så arg på min man, och jag vet inte varför. Jag drar mig längre och längre bort från honom och ALLT han gör hittar jag fel på. Jag är säkert inte alls rolig att leva med nu och det är jag som är arg. Jag vill att han ska förstå vad det är med mig.. fast jag inte förstår det själv. Känner någon igen sig?
Jag vill att han ska dyrka marken jag går på och självklart gör han inte det när jag varje dag stukar honom med min irritation. Jag vill att han ska visa att han älskar mig samtidigt som han inte får ta i mig.
Hur löser man det?
Avslutar detta första inlägg med dagens låt.
Ha en underbar dag alla ni där ute.
Kommentarer
Trackback
